VI SKA BYGGA NÅGOT BRA TILLSAMMANS!

By 19 november, 2018 Okategoriserade

> För att förändra krävs en kollektiv insats – vi ska bygga något bra tillsammans!

En morgon när jag gick till jobbet, för några dagar sedan, så gick en kvinna framför mig, hon låste upp den dörr som leder från gatan upp till vår kontorsvåning och jag ökar takten för att hinna fram innan dörren slog igen. Jag smiter in bakom henne, där hon precis börjat att gå trappan upp. Jag märker att hon blir osäker och skyndar på sina steg. Jag ursäktar mig snabbt – jag är inte farlig. Liknande situation kan även uppkomma om jag springer ifatt någon kvinna i motionsspåret, de blir rädda för att jag som man närmar mig dom. Lika rädd och osäker som dom kan känna sig lika ledsen blir jag att de ska bli rädda för mig. Jag har inga onda avsikter.

Häromdagen var jag på en konferens där konferenciern ställde frågor till inbjudna personer utifrån inkluderande kommunikation – en fråga till en kvinna som var mamma ledig för tillfället – men vem passar ditt barn nu när du sitter här? Vad händer utifrån normen om en kvinna strax efter barnafödsel väljer att återgå till arbetslivet och någon annan tar hand om barnet? Hur skulle jag som man betrakta henne och hur skulle hennes kvinnliga bekanta betrakta henne?

Förut ägde jag två bilar, en större och en mindre. En dag åkte jag till bilverkstan med den mindre bilen och där arbetade det två manliga bilmekaniker. När jag hoppade ur bilen för att lämna över nycklarna var jag tvungen att haspla ur mig att jag hade en större bil hemma. Hur kan det bli så att jag skämdes över att ha en liten bil inför två andra män?

Jag har varit med och är fortfarande, en del av rådande strukturer av makt och normer, som ingår i hur pojkar och män ska vara. Jag är dessutom en vit högutbildad man i medelåldern. På vilket sätt kan det märkas i vardagen? Några exempel – min röst görs sig hörd på möten, jag är den som man tar först i hand om jag och en kvinna, eller i sällskap med ett barn/ungdom, kommer in på tex banken men det innebär även att jag förväntas vara en man i andra sammanhang såsom i den gemensamma insatsen för att sköta ett hushåll, i barnuppfostran, i jargonger, att delta i typiska manliga sammanhang, vara teknisk och praktiskt lagd, idrottsintresserad, bilintresserad etc.

Alla vet och kan förändra och när vi inte alla inser att vi är en del, det är då det blir problem.

För att vi som människor ska kunna utvecklas och må bra måste vi alla bidra till att ta tillvara på alla som finns, oavsett bakgrund, oavsett kön etc. Var och en kan medverka till att bli mer jämställd och skapa de bästa förutsättningar för alla människor. 

Jämställdhet handlar om att jag kan medverka till att alla ska ha samma skyldigheter, rättigheter och möjligheter, helt enkelt balans. Jämställdhet, genus (Förstå hur jämställdhet och ojämställdhet uppstår) och normkritik är i första hand ett kunskapsområde, där jag har en stor möjlighet att bredda min och min omgivnings kunskap, förståelse och fördjupning, men för mig är det även en förändringsfråga av mitt beteende som man.

Jag ger uttryck för de värderingar, erfarenheter och attityder jag varit med om och har fått hittills i livet. Uppdelning i manligt och kvinnligt gör jag ständigt, utan att tänka på det och reflektera kring det. Det börjar redan (och ibland innan) vid ett barns födelse, där jag tar reda på barnets kön och vad den ska heta, förmodligen utifrån något behov av att dela in från start. Många gånger räknas det manliga som mer värt och får högre status tex vad värderas högst: att en flicka anses ”pojkaktig” eller att en pojke anses ”flickaktig”. Vilka klädesplagg associerar jag till att ge mer pondus (Blus – Kavaj)?

Många faktorer påverkar, inte bara kön, hur jag och vi alla blir bemötta såsom etnicitet, funktionsnedsätting, ”social klass”, sexualitet etc. Det kräver en insats och ansträngning av både dig och mig, det är svårt att vänja sig av med ett beteende.

Vad kan jag göra i vardagen?

Det är alltid svårt, men inte omöjligt, att förändra någon annan men det går utmärkt att förändra sig själv. Du och jag är till för att skapa, vara nyfikna, förändra till det bättre och bidra till en bättre värld. Jag kan bidra till att alltid hjälpa till i möjligaste mån och alltid ta hand om någon annan som behöver det. Jag kan aktivt arbeta och påverka för att inget kön ska ha, ges eller få mer inflytande, påverkan, resurser eller bättre bemötande utifrån sitt kön. Det är viktigt att jag fortsätter reflektera kring mig själv – hur tänker jag när jag möter den här personen – på vilka grunder bildar jag mig en uppfattning innan vi ens har hunnit pratat med varandra? Jag kan säga ifrån och bidra till andras ökade kunskap där det förekommer nedlåtande ord, förlöjliganden och kommentarer, allt i syfte att höja sin egna status och minska på andras rätt att få delta på samma villkor som mig.

Våga skapa dålig stämning och bryt tystnaden kring det som vi alla deltar i. Jag är ansvarig för allt det jag säger och inte säger. Jag kan ta egna initiativ till fler samtal om jämställdhet i alla olika sammanhang.

Normer, sociala koder och regler har vi alla, och det är helt i sin ordning, men jag ska inte utsätta någon annan för förminskning, förtryck, diskriminering, sämre bemötande osv. För att citera Martin Luther King: ”Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad”. Jag kan alltid ta ställning, uppvisa civilkurage, att ta en risk för att vara obekväm och ifrågasätta till följd att vänskap ifrågasätt – mitt personliga pris kan ibland vara högt, men jag sover bättre, när jag står upp för att alla har rätt att inkluderas och få egna möjligheter till att påverka, med både skyldigheter och rättigheter. Det krävs mod för att bryta samhällsnormer och man riskerar en viss form av utanförskap om man inte följer gängse normer.

Det kräver en insats och ansträngning av både dig och mig, det är svårt att vänja sig av med ett beteende. Jag är beredd till att lägga den tiden, regelbundet och året runt, är du? 

I mitt yrke, inom förskolan, har jag en stor möjlighet att bidra till förändring. I både skollagen och läroplanerna ges uppdraget att respektera andra människors egenvärde, arbeta främjande, motverka kränkande behandling, motverka trakasserier och förtryck av andra.

Nu är det dags att övergå i handling och utveckla arbetet för normkritisk pedagogik. Alla vi som jobbar inom förskola och skola ska medverka till att öka den enskilde pedagogens/lärarens/förskolechef/rektors kunskap (Så att de inte endast använder sig av de normer och värden de bär med sig) för uppdraget att inkludera alla, bygga goda medmänskliga relationer, motverka kränkningar och maktmissbruk etc.

Sist men inte minst, tack alla kvinnor som fördjupar min kunskap om hur jag kan bli mer jämställd.

 

Text: Leid Edeborg, förskolechef

Equalate har tio års erfarenhet av att leda organisationsutveckling inom jämställdhet, mångfald och inkludering. Vi levandegör styrdokument, lagar och policys kopplat till mänskliga rättigheter och stödjer er i ert interna och externa jämlikhetsarbete. Vi leder korta och långa utbildningsprocesser, men med samma mål – ett samhälle där alla människor har samma villkor och värde.