Skip to main content

> ”Men på allvar, klär hon sig så där så får hon ju skylla sig själv!”.

Rösterna från bordet intill på restaurangen får min kollega att haja till. De två unga kvinnorna, i sällskap av några män, pratar högt om #metoo och det är uppenbart var de tycker att skulden ligger. ”Du kan ju inte gå i superkort kjol och sedan gnälla om någon reagerar” fortsätter dom.
När Johanna berättar det för mig dagen efter är hon så arg att hon skakar. Hur är det ens möjligt att som kvinna förminska denna rörelse så?

I dagarna kom en undersökning från Novus som visade att 30% av de tillfrågade kvinnorna tycker att #metoo helt eller delvis är överdrivet. Nästan var tredje kvinna tycker alltså att vittnesmålen som strömmat genom alla sociala medier och lyfts på nyhetsplats varje dag i snart två månader är överdrivna. Att 45% av männen tycker det samma mottas med mindre förvåning från min sida. Om de inte förstår att de begår övergrepp, hur ska de förstå när de får övergreppen återberättade?

Men kvinnorna då? Vad jag önskar mest av allt, är att 30% av de tillfrågade kvinnorna aldrig någonsin utsatts eller känner någon som utsatts. Nu tror jag dessvärre inte att det är sant. Vad jag däremot tror är att de saknar verktyg för att inse att de utsatts. Eller åtminstone för att göra analysen att det inte är ok. För det kräver en viss insikt för att synliggöra dessa strukturer. Anspelningarna. Maktuppvisningarna. Förtrycket. Ett favoritcitat av Rosa Luxemburg lyder:
”Those who do not move, do not notice their chains.”

Ja, det låter hårt, jag vet. Men vad #metoo har visat med all önskvärd tydlighet, för åtminstone en majoritet av befolkningen, är att dessa strukturer genomsyrar alla nivåer av samhället, de är inte kopplade till en viss plats, en viss grupp eller en viss klass. Men vi är så invanda i mönstret att ”det är så här det är”, att vi vant oss. Att vi lärt oss att det är en bra sak att bli klappad på rumpan, för det visar att vi är uppskattade. Att det är helt ok med skämt med våldtäktsanspelningar på bästa sändningstid (till exempel finns en scen från serien ”Svensson, Svensson” där pappan i familjen säger till barnen: ”Om jag hade lyssnat varje gång er mamma sa nej, hade ni aldrig funnits”. Studioskratt på det.).
Att kvinnor är prydnader, objekt, bruksvaror.

Vi kvinnor är ju uppvuxna med samma utbud av humor och kultur som alla andra. Vi avhumaniseras dagligen genom höhö-skämt på jobbet, på tv, på film, genom gigantiska reklampelare som reducerar oss till kropp, genom tidningar som skriker ut lösningar på allt som är fel med oss från celluliter till ångest.
Och i detta kan det uppstå något som kallas ‘internaliserat kvinnohat’.
Vi bokstavligen LÄR oss att hata oss själva och varandra. Att tänka att kvinnor i allmänhet ÄR hysteriska och osmarta, att blonda eller “vackra” kvinnor i synnerhet ÄR de mest korkade, att män inte bara är norm utan även överlägsna oss i allt. Att kvinnor bär skuld om de är ute för sent, på fel ställe, i fel kläder, med fel person. Att en kvinnas roll är att vara ett komplement till sin make, inte en jämlike.

Och vi lär oss att inte vara obekväma. Att inte ställa till en scen. Att vara “sköna brudar” som grabbarna kan hänga med och att den bästa komplimang vi kan få är: “Du är inte som de andra tjejerna.” Så vi skrattar med, fastän det är vi själva som är poängen i varje skämt. Hur dumma vi är, hur värdelösa. Men vi kan ju rädda oss själva om vi vänder det mot DOM ANDRA tjejerna. Dom med korta kjolar, blont hår, putmun. Dom som ber om det. Eller?

Det sitter så djupt rotat att vi kvinnor ska bedöma, och döma, varandra. All indoktrinering av hur vi är bäst kvinna, partner, mamma, kollega är en packning som så osynligt smugits ner i vår interna ryggsäck att vi inte märkt att det har skett. Och så slinker det ur oss: ”Men hur har hon håret? Ska hon hålla barnet sådär? Har du kort kjol får du skylla dig själv.”

Men vilka vinner egentligen på detta? Jo, männen, vars övergreppskultur fått pågå okommenterat alltför länge. Det är deras beteende vi berättigar genom det internaliserade kvinnohatet. Det är deras ansvar vi förskjuter till andra kvinnor, istället för att lägga det där det hör hemma.
Att avprogrammera detta skammande är svårt. Men för att inte vara en del av den kultur som nu lyfts upp i ljuset genom #metoo så behöver vi rannsaka oss själva. Vilka strukturer är jag medproducent av? Vems ärenden går jag?

För att det finns inget som skrämmer dessa maktens män så mycket om kvinnors insikt om dessa strukturer. Det finns inget mäktigare vapen mot deras tysta överenskommelser än ett systerskap som har fått nog.

Text: Irja Berntson