Skip to main content

> Om pedagogiskt ansvar och våra barns rättigheter


Att våga se barnet

Det handlar om att erbjuda alla barn alla möjligheter att utvecklas som individer, att inte förutsätta vad de kan eller bör kopplad till kön eller könsidentitet. Att bemöta alla likvärdigt, inte lika, utan likvärdigt, som om alla har lika mycket värde. Lätt! kanske någon tänker. Svårt! någon annan. Oavsett inställning behöver man granska sig själv och sin verksamhet under luppen ordentligt för att lyckas. Om vi gör det fullt ut har vi kommit en bra bit närmare ett öppet och demokratiskt samhälle. När vi börjar syna strukturer och makt…vilket vi gör när vi jobbar genusmedvetet får vi syn på fler maktobalanser som vi kan förbättra!

Under mina år som jämställdhetskonsult har jag speciellt inriktat mig mot förskola och skola för här finns barnen och här finns framtiden! Här finns möjlighet till att börja om, göra nytt, göra rätt.  Skollagen är bra att använda sig av. Lyckas vi jobba praktiskt med jämställdhet och likabehandling, ger vi individen, gruppen och förskolan/skolan en stark värdegrund att vila på.

När jag möter en grupp pedagoger första gången börjar jag med deras tankar omkring jämställdhet och genus. Vad tänker ni? Alla fördomar välkomnas och läggs fram på bordet. Ofta frågar man ”Ska inte flickor få vara prinsessor nu”? ”Ska inte pojkar få leka med bilar”? Det här kan tyckas ytligt och tradigt, men otroligt viktigt för ett förändringsarbete. Här får vi möjlighet att titta på rädslor och motstånd som ofta uppstår vid jämställdhetsinsatser. Man är rädd att förlora något, fast det egentligen handlar om att vinna något! Alla ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter till att utforma sina liv. När vi får syn på vilka enorma vinster vi har att vänta med ett praktiskt jämställdhetsarbete, då blir vi villiga att börja!

Det är viktigt att synliggöra våra egna värderingar och hur dessa styr vårt handlande och eventuella attityder. Det är också viktigt att undersöka sin professionella roll som pedagog. Vad säger te.x skollagen om hur vi bör jobba och hur möter jag och vår arbetsgrupp upp detta? Skollagen talar sitt tydliga språk ”Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla”  Detta är vårat uppdrag som pedagog, oavsett vår privata inställning.


Hur undersöker vi detta?

När vi jobbar för en jämställd organisation blir genus viktigt, det sociala könet, hur vi kommunicerar och bemöter varandra. Genom att använda teaterpedagogik, värderingsövningar och cases får vi syn på nya saker. Att jobba praktiskt gör att vi utvecklar nya och fler hanteringssätt än om vi bara pratar. Diskussionerna blir öppnare om vi får röra på kroppen/vara fysiska innan vi sätter oss vid diskussionsövningar. ”Learning by doing” är ett vinnande koncept och det ser jag i alla mina grupper.


Omsorg som dilemma

Oavsett om jag utbildar pedagoger, rektorer, skolledning, idrottsutövare, politiker så kommer pojken i klänningen alltid upp. Oavsett. Det är intressant att se hur laddat det fortfarande är, i alla grupper. Tänk att ett tyg och en färg fortfarande kan vara så skrämmande 2014! Det säger något tydligt och klart om hur oerhört rädda vi är att bryta normer och kanske framförallt maskulinitetsnormerna. Som vuxen vet vi ofta vad ett normbryt kan kosta; ett slag, ett hot, elaka ord, och/eller ett utanförskap. Och det vill vi givetvis skydda våra barn ifrån! Vi agerar utifrån en sorts omsorg. Vi väljer den snabbaste vägen för lösningen istället för den långa. Förmodligen för att den långa kommer kräva mer av oss. Men det är ju där jämställdheten, rättvisan och mänskliga rättigheter ligger! ! slutet av den långa och snåriga vägen. Det är förståeligt att vilja välja en ”quick fix”. Och som förälder kan du göra det. Men som pedagog har du ett uppdrag att jobba mot, där du kritiskt behöver granska normer, föreställningar och makt.


5i3pedagogiken

Apropå pojken i klänning träffade jag vid ett tillfälle en pedagog som hade en förälder som förbjöd sin son att bära klänning på förskolan. Många pedagoger möter detta varje dag men vet inte hur de ska hantera detta. I det här fallet skapade man något som jag kallat ”5i3pedagogiken”. Pojken blev hämtad varje dag kl:15.00 och strax innan, ungefär fem i tre, tog man av pojken klänningen så att föräldern inte skulle se.

Vad säger det till pojken om att bära klänning? Vad säger det om förskolans verksamhet? Vad säger det om att bemöta uppdraget?

Återigen handlar det om omsorg – man vill inte att barnen kommer i kläm. Men det kan bli så fel. I det här fallet har man ju faktiskt skambelagt att bära klänning för barnet, indirekt bett honom att ljuga och dessutom inte stått för uppdraget som pedagog. Ibland behöver dessutom inte vägen vara så lång för att bemöta rädslor och motstånd. Det kan räcka med att hitta rätt retorik/förhållningssätt i sin yrkesroll. ”På den här förskolan får alla barn prova allt material, alla färger, leka med alla former och leka alla lekar. Det är en del av vårat uppdrag”.


Pedagogens ansvar

Ett normbryt kan kosta mycket för ett barn och det ska aldrig behövas. Inget barn ska någonsin behöva betala det priset. Det ska i skola och förskola finnas en inkluderande, tillåtande och trygg miljö för våra barn. Tycker du att det låter som en utopi? Det är det inte. Jag har sett flera arbetsplatser som lyckats. Det krävs ett ordentligt arbete, mycket självreflektion och en stor portion mod. Pedagoger behöver vara starka förebilder och de arbeta förebyggande för att stötta alla våra barns förmågor och uttryck. Det är vårt uppdrag som pedagoger och yrkesutövare! Följ lagen och håll fanan högt. Noll tolerans för kränkningar och börja med dig själv. Vad behöver du träna på?


Text: Johanna Lundin